viforfattarna

Humor är motsatsen till allvar på samma sätt som komik är motsatsen till seriöst. Den som skriver komik ska inte förvänta sig att alla tycker om infallen. Men ju mer infall desto fler läsare kan finna något att skratta åt. Det sämsta ett bokförlag kan göra är att skala bort infallen bara för att redaktören inte gillade just den infallen. En komedi måste behandlats med helhetsmått. Man ska helst inte skriva komedi när man mår dåligt. Då är risken stor att man inte når läsaren. Man kan se det ur läsarens perspektiv också. En läsare som har en alltför allvarlig läggning skulle inte vara i stånd att bedöma en komedis humoristiska infall. Samma sak är med läsare som mått dåligt under en längre tid. Humor är alltså till för människor som vill ta lätt på livet.

Seppo

Vi har haft två finanskriser inom loppet av arton, nitton år. En i början av nittiotalet och en annan på de senaste åren. Den verkan som de båda kriserna har haft är konkurser, nedskärningar och arbetslöshet. Ändå har inte alla företag i Sverige gått dåligt. Samma sak har skett i andra länder. Företag går dåligt och andra företag går bra. Mellan de företag som klarar konkurrenskraften och inte klarar konkurrensen har det uppstått en relativ relation och situation. Detta öppnar en möjlighet till ett annat system med industri, företag och arbete. Ett system som innebär ett kraftsamhälle som står pall för dåliga tider genom att systemet balanserar och anpassar sig mot företagsnedskärningar av personal och inkomstbortfall för företag med att behålla köpkraften i sin ursprungliga kraft.

Det finns en möjlighet att skapa ett sådant livskraftig och slagkraftig samhälle. Samtidigt som man inför en reformation av arbetet och industri så skapar man en tjänsteindustrisamhälle och arbetstjänster som helhet. Facket kommer att få en ny roll att bevaka sina medlemmars intresse och därmed få en bättre insyn i arbetarnas situation. Arbetarna i sin tur kommer inte att behöva oroa sig för sin ekonomi vid arbetslöshet. De kan betala avbetalningarna på villan, bilen och båten ändå, trots att de är arbetslösa. En balans mellan industri, banker, låntagare, konsumenter eller arbetare har uppstått (låntagare och konsumenter är ju arbetare och löntagare).

Industrin och företagen kommer att få ett livbälte med det nya tjänstsystemet. När företag går dåligt så kommer de att kunna avlasta sin personal till bemanningsföretag som facket äger. När det går bra kommer företagen att kunna hyra av fackföreningen personal. Arbetarna som hamnar i fackets bemanningsföretag får hjälp av facket att få ett nytt jobb. Om de inte får jobb ska de kunna få behålla sin lön som de hade i det senaste företaget de jobbade på. Detta betalar industrin och företagen som helhet tillsammans. För alla företag går ju inte dåligt när andra gör det. Det betyder att systemet inte drabbar samhället för arbetarna får ju sin lön som gör att konsumentindexet inte sjunker, vilket i sin tur gör att samhället inte drabbas av kris. Samtidigt räddas företag ur en kris.

Den tjänst som företagen får abonnera betalas via avgifter av företagen och skatter. Inget är nämligen gratis och för att systemet ska överleva måste avgifter betalas in antingen direkt av företagen till fackföringarna eller via ombud som företräder de båda parterna. För att systemet kan upprätthållas måste det finnas en övervakande institution och det är STATEN. Det blir alltså de folkvaldas i riksdag och regering uppdrag. Naturligtvis måste staten rycka in vid en eventuell nationell kris i näringslivet vilket gör att skattemedel från arbetet och företagsvinster ska gå till staten för detta bruk för att användas i nödfall.

Fördelarna med "Det anpassningsbara systemet" i samhället med industri och arbete är många. De nuvarande politiska partiernas program har aldrig lyckats ta ur Sverige från en kris med arbetslöshet. Detta kommer de aldrig att klara av att göra för de är fastbundna av de värderingar hur ett samhälle ska vara ekonomiskt. Det är dessa värderingar som har skapat partiets program och förhållningssätt mot människor och samhälle. De klarar inte av att bemöta kriser och skapa förhållande som räddar Sverige ur krisen. Så är relationen i andra länder också mellan arbete, industri, kris och politiskt förhållningssätt. Fördelarna med det anpassningsbara systemet är att den är självreglerande. Den anpassar sig till företagets dåliga tider och avlastar arbetare personal och arbetare till fackföreningarna vilket gör att de kan komma undan konkurs och samla krafter och idéer till nya tag mot konkurrenterna. Samtidigt får arbetarna trygghet hos fackföreningens bemanningsföretag. De får behålla sina lön för fackföreningen får inte göra vinster på dem. Facket får inkomster till sina medlemmars avgifter av företagen. De har också lagstadgad semester och behöver inte därför bli lika illa behandlad som de blir på kommersiella bemanningsföretag i dag.

Kan vi införa det här systemet och utnyttja finansens relativitet till att göra den anpassningsbar till kriser i samhälle i Sverige och världen över så kan vi utrota dåliga tider och därmed få industri och arbete ner på en humanistisk värdegrund. Det borde väl för oss alla vara värda att sträva mot.

Seppo Myllylä